Igår påbörjade jag en tre veckor lång praktik som sjuksköterskestudent. Allt var så himla nytt så jag riktigt kände hur alla intryck bara strömmade in och gjorde min hjärna alldeles matt. Det är svårt att beskriva hur mängder av känslor bara flödade genom mig och hur exalterad jag faktiskt var. Det var jätteroligt med alla nya saker och allt jag fick göra.

Idag dog dock en liten del av min glädjeyra bort och detta på grund av en avliden patient. Jag har aldrig sett en död människa förut. Att gå in i ett rum där en människa som nyss levt precis har dött är jobbigt. Så fort jag satte min fot i rummet överväldigades jag av en fruktansvärd tomhet. Det var som om allt liv, all glädje bara försvann. Jag kanske inbillade mig men det kändes på något sätt som det låg en isande kyla i hela rummet. Den greppade liksom tag i mig, Dödens kyla.

Jag stod säkert i fem minuter och bara tittade på detta utsläckta liv. Samtidigt kunde jag inte låte bli att förundras över hur vackert allt var. Prydligt ihopvikt sjukhustäcke, en lila tulpan i de knäppta händerna över bröstet och ett slags harmoniskt lugn över den avlidnes ansikte. Efter allt detta och registreringen av det målade hjärtat och den lilla nallen på nattduksbordet hade jag svårt att hålla tårarna borta. Denna upplevelse kommer jag troligtvis alltid att bära med mig. Första gången jag såg en avliden människa. Första gången döden var mig nära...

Att vara ensam är något av det värsta jag vet. Bara tanken att inte ha någon att prata med gör mig skraj. Sitter just nu i min lägenhet. Ensam... Tur att man kan lyssna på musik för annars hade jag väl blivit tokig och börjat slå huvudet i väggen eller något annat lika begåvat. Jag vet inte riktigt vad det är som skrämmer mig så mycket med ensamhet. Tror dock det kan vara det faktum att jag är en person som bara måste lätta mitt hjärta till någon (frivillig eller ofrivillig lyssnare!). Att personen i fråga som måste lyssna på mitt tjöt bryr sig om vad jag faktiskt säger spelar mindre roll. Bara det finns någon där som i alla fall låtsas lyssna. Det räcker liksom...

Självklart tycker jag det kan vara skönt att vara ensam ibland, men ofrivilligt? Nej tack! Jag undrar om det räknas som att man är typ lite knäpp om man gå runt och talar till sig själv? Har nämligen kommit på mig själv med att prata med mig själv. Jag har då typ ställt frågor som: Tjaha, Evelina, vad ska vi ha till middag idag då? Det kan väl inte vara så farligt, eller? Om man däremot börjar konversera om vädret och om hur gott maten smakar med sig själv, ja då kanske det är dax att leta upp telefonnumret till någon hjärnskrynklare.

"Dock göras mig dagarna långa
ibland i min gröna berså.
Är jag en av de mycket för många
eller en av de mycket för få?

Jag också, skulle man tycka,
kunde väl finna en bro
som leder, om inte till lycka,
så bara till vardagsro."

//Nils Ferlin
//Nils Ferlin