Jag är en person som måste vara sysselsatt jämt. Det finns alltid någonting som jag kan pilla med, trots att det egentligen inte behövs eller är det minsta viktigt. Varför? Vem är det jag försöker lura? Varför kan jag inte vara som alla andra och bara koppla av för en gångs skull?

På något sätt tror jag det gör mig lugn. Genom  att alltid ha något att göra lurar jag på sätt och vis mig själv eftersom jag därför har möjlighet att skjuta upp saker som är mindre roliga. Till exempel veckan före en tenta. Alla som har studerat inför en tenta vet att det inte är speciellt kul i längden att bara sitta och konstant råplugga. Vad gör man då istället för att slippa den träliga litteraturen för en stund? Jo, man plockar fram dammsugaren eller något annat "skojigt" och städar hela hemmet tills det är skinande rent överallt. Genom att ersätta det tråkigaste tänkbara med något annat (som faktiskt ju behövs göra!), dämpar man effektivt sitt dåliga samvete.

Faktum kvarstår dock. Varför har jag så svårt att slappna av? Att inte göra ett piss i fem minuter skulle vara som värsta tortyren för mig. Kan det möjligtvis bero på stress? Äh, ingen idé att försöka skylla ifrån mig. Än en gång; vem är det jag försöker lura egentligen?

Jag visste det! jag visste att jag inte skulle göra det men ändå så gjorde jag det! Fan! Jag läste något jag inte borde och så sitter man här som en jävla lipsill och tycker synd om sig själv. (Gråter förresten för allting nu för tiden. Hörde Sussi Tappers låt på radio, tårarna sprutade!)

    Varför ska jag bli så berörd? Du fängslar mig med ditt språk och även fast jag inte vet om det är jag som ska ta åt mig så gör jag det. Åh, gud varför gör jag det?

Den där dagen var en av de värsta i mitt liv. Det var verkligen som om någon stuckit en kniv i hjärtat på mig. När jag hörde de där orden var det som i slow motion, min hjärna ville liksom inte fatta. Vad menade han? Tyvärr kunde jag ju inte stanna tiden så att jag fastnade i min ovisshet, men det hade varit skönt. För stunden efter, då det verkligen gått upp för mig vad som sagts, var hemsk.

Många gånger i mitt liv har jag undrat över meningen med livet och varför jag över huvud taget ska leva. De gångerna har jag alltid funnit något krasst svar som tillfälligt satt stopp för min patetiska tankegång. Den gången fann jag dock ingen...

Men än så lever jag och hade väl egentligen tänkt göra det ett bra tag till också. Ibland är det dock tungt. Och nu, utan någon vid min sida... Det är så tomt. Om du bara visste vad jag önskade att jag kunde vrida tillbaka tiden, om bara för en stund. Ursäkta... Nu gråter jag igen, ser typ inte tangenterna...

Gud, jag önskar att jag hade läkarföräldrar som kunde bota mig och mina okontrollerbara känslor... (Love u)

Varför är livet så komplicerat? Varför är det så svårt att vara nöjd? Det är få stunder i mitt liv då jag varit riktigt nöjd och tillfreds med mig själv. Vad beror det på? Trots att jag är glad och mår bra så är det inte tillräckligt, jag vill alltid ha mer. Det känns som om det alltid finns något som kan förbättras eller förändras...

Kanske beror det på att jag i hela mitt liv strävat efter att vara bäst i allt. Få bra betyg, springa Göteborgsvarvet på en bra tid o.s.v Men vart har all denna strävan lett mig egentligen? Hit där jag befinner mig nu antagligen, men... Var det värt det? Alla de stunder då jag gråtit över att jag inte kunde något mattetal eller när jag förlorat en karatetävling till exempel. Var det värt det? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Innerst inne vet jag att jag sätter alldeles för stor press på mig själv. Det är dock ofrivilligt. Det är som en osynlig kraft som styr mig. Som säger åt mig att kämpa fast det egentligen är helt lönlöst. Varför? Tja, säg det. Det vet jag inte, men jag är dock säker på att om jag inte hade den här kraften som styrde mig så skulle jag gå under.

    Samtidigt som jag hatar den för att den ignorerar mina känslor ibland så inger den även ett visst hopp i de stunder då allt bara känns helt åt skogen. Den får mig att ta nya tag, att tänka framåt...

Igår påbörjade jag en tre veckor lång praktik som sjuksköterskestudent. Allt var så himla nytt så jag riktigt kände hur alla intryck bara strömmade in och gjorde min hjärna alldeles matt. Det är svårt att beskriva hur mängder av känslor bara flödade genom mig och hur exalterad jag faktiskt var. Det var jätteroligt med alla nya saker och allt jag fick göra.

Idag dog dock en liten del av min glädjeyra bort och detta på grund av en avliden patient. Jag har aldrig sett en död människa förut. Att gå in i ett rum där en människa som nyss levt precis har dött är jobbigt. Så fort jag satte min fot i rummet överväldigades jag av en fruktansvärd tomhet. Det var som om allt liv, all glädje bara försvann. Jag kanske inbillade mig men det kändes på något sätt som det låg en isande kyla i hela rummet. Den greppade liksom tag i mig, Dödens kyla.

Jag stod säkert i fem minuter och bara tittade på detta utsläckta liv. Samtidigt kunde jag inte låte bli att förundras över hur vackert allt var. Prydligt ihopvikt sjukhustäcke, en lila tulpan i de knäppta händerna över bröstet och ett slags harmoniskt lugn över den avlidnes ansikte. Efter allt detta och registreringen av det målade hjärtat och den lilla nallen på nattduksbordet hade jag svårt att hålla tårarna borta. Denna upplevelse kommer jag troligtvis alltid att bära med mig. Första gången jag såg en avliden människa. Första gången döden var mig nära...

Att vara ensam är något av det värsta jag vet. Bara tanken att inte ha någon att prata med gör mig skraj. Sitter just nu i min lägenhet. Ensam... Tur att man kan lyssna på musik för annars hade jag väl blivit tokig och börjat slå huvudet i väggen eller något annat lika begåvat. Jag vet inte riktigt vad det är som skrämmer mig så mycket med ensamhet. Tror dock det kan vara det faktum att jag är en person som bara måste lätta mitt hjärta till någon (frivillig eller ofrivillig lyssnare!). Att personen i fråga som måste lyssna på mitt tjöt bryr sig om vad jag faktiskt säger spelar mindre roll. Bara det finns någon där som i alla fall låtsas lyssna. Det räcker liksom...

Självklart tycker jag det kan vara skönt att vara ensam ibland, men ofrivilligt? Nej tack! Jag undrar om det räknas som att man är typ lite knäpp om man gå runt och talar till sig själv? Har nämligen kommit på mig själv med att prata med mig själv. Jag har då typ ställt frågor som: Tjaha, Evelina, vad ska vi ha till middag idag då? Det kan väl inte vara så farligt, eller? Om man däremot börjar konversera om vädret och om hur gott maten smakar med sig själv, ja då kanske det är dax att leta upp telefonnumret till någon hjärnskrynklare.

"Dock göras mig dagarna långa
ibland i min gröna berså.
Är jag en av de mycket för många
eller en av de mycket för få?

Jag också, skulle man tycka,
kunde väl finna en bro
som leder, om inte till lycka,
så bara till vardagsro."

//Nils Ferlin
//Nils Ferlin