Jag visste det! jag visste att jag inte skulle göra det men ändå så gjorde jag det! Fan! Jag läste något jag inte borde och så sitter man här som en jävla lipsill och tycker synd om sig själv. (Gråter förresten för allting nu för tiden. Hörde Sussi Tappers låt på radio, tårarna sprutade!)

    Varför ska jag bli så berörd? Du fängslar mig med ditt språk och även fast jag inte vet om det är jag som ska ta åt mig så gör jag det. Åh, gud varför gör jag det?

Den där dagen var en av de värsta i mitt liv. Det var verkligen som om någon stuckit en kniv i hjärtat på mig. När jag hörde de där orden var det som i slow motion, min hjärna ville liksom inte fatta. Vad menade han? Tyvärr kunde jag ju inte stanna tiden så att jag fastnade i min ovisshet, men det hade varit skönt. För stunden efter, då det verkligen gått upp för mig vad som sagts, var hemsk.

Många gånger i mitt liv har jag undrat över meningen med livet och varför jag över huvud taget ska leva. De gångerna har jag alltid funnit något krasst svar som tillfälligt satt stopp för min patetiska tankegång. Den gången fann jag dock ingen...

Men än så lever jag och hade väl egentligen tänkt göra det ett bra tag till också. Ibland är det dock tungt. Och nu, utan någon vid min sida... Det är så tomt. Om du bara visste vad jag önskade att jag kunde vrida tillbaka tiden, om bara för en stund. Ursäkta... Nu gråter jag igen, ser typ inte tangenterna...

Gud, jag önskar att jag hade läkarföräldrar som kunde bota mig och mina okontrollerbara känslor... (Love u)

Varför är livet så komplicerat? Varför är det så svårt att vara nöjd? Det är få stunder i mitt liv då jag varit riktigt nöjd och tillfreds med mig själv. Vad beror det på? Trots att jag är glad och mår bra så är det inte tillräckligt, jag vill alltid ha mer. Det känns som om det alltid finns något som kan förbättras eller förändras...

Kanske beror det på att jag i hela mitt liv strävat efter att vara bäst i allt. Få bra betyg, springa Göteborgsvarvet på en bra tid o.s.v Men vart har all denna strävan lett mig egentligen? Hit där jag befinner mig nu antagligen, men... Var det värt det? Alla de stunder då jag gråtit över att jag inte kunde något mattetal eller när jag förlorat en karatetävling till exempel. Var det värt det? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Innerst inne vet jag att jag sätter alldeles för stor press på mig själv. Det är dock ofrivilligt. Det är som en osynlig kraft som styr mig. Som säger åt mig att kämpa fast det egentligen är helt lönlöst. Varför? Tja, säg det. Det vet jag inte, men jag är dock säker på att om jag inte hade den här kraften som styrde mig så skulle jag gå under.

    Samtidigt som jag hatar den för att den ignorerar mina känslor ibland så inger den även ett visst hopp i de stunder då allt bara känns helt åt skogen. Den får mig att ta nya tag, att tänka framåt...