Det är konstigt hur mycket man kan pressa sin kropp och sitt psyke till egentligen. Sitter just nu i soffan, det är härligt varmt och jag känner mig lugn och avslappnad. När jag tittar på klockan börjar dock ångesten komma krypandes. Om en halvtimma ska jag träffa några polare och springa en runda. Jag vet att jag behöver komma ut  och röra på mig och jag vet att jag mår toppen av det men ändå är det den där psykiska lilla spärren man först måste ta sig förbi.

Jag kan ju inte direkt påstå att jag just nu jublar inför tanken på att gå ut. Det är kallt, mörkt och det blåser utav bara hel**te! 8 km har man framför sig till på köpet. Jag har dock kommit på en liten idé att ta sig förbi den lilla spärren som jag nämnde. Det är inte så svårt bara man ser till att ha något att se fram emot sen. En belöning. Själv hade jag tänkt att belöna mig med godis och "Mord i sinnet" (go Tony Hill!).

På med löparskorna... 

Igår satte jag mig på cykeln och började trampa iväg till skolan som jag brukar göra. Det var inget särskilt med den här dagen, den var precis som alla andra. Lite småtrist väder och som vanligt svettades jag på grund av för mycket kläder (jag har fortfarande inte insett att det är högst onormalt med vargavintrar här i Göteborg).

    Plötsligt händer det... Jag står och väntar på grönt ljus vid ett övergångsställe. Bredvid mig har jag en tant (drygt 60 bast ungefär). Hon håller en blårutig dramatenväska krampaktigt i höger hand och jag hör henne småmuttra för sig själv. Sen avbryts plötsligt mitt tänkande på kommande föreläsning av att tanten, utan att bry sig, bara kliver rätt ut i gatan. Trots den röda gubben! Bilarna som står och väntar på grönt ljus får ju det naturligtvis och den första taxibilen i kön tutade så mycket och högt så att jag trodde tanten skulle få en hjärtattck och dö på fläcken. Huh!

Med den här lilla berättelsen ville jag bara slå ett slag för rödljusen. Även fast man ofta blir lite smått irriterad på dem så finns de där för ett skäl; att rädda liv. Och till er som känner att ni bara måste spara de där tre sekunderna genom att springa över medan det fortfarande är rött borde ta er en tankeställare. Nästa gång kan det ju faktiskt vara någon av er som ligger där med ett brutet ben på grund av att någon kört på er. Inte så kul kanske...

Jag har ofta undrat vad det är med killar och män egentligen? Ibland undrar jag om de spelar korkade eller om de faktiskt är dumma i huvudet! Vad är det som är så himla svårt att förstå egentligen? När ni konfronteras så är det försvarsposition "jag-kniper-igen-käften-och-sätter-mig-och-glor-på-tvn-en-stund-så-kanske-alla-problem-försvinner-sen" som gäller. Vad fan är det för sätt! Helvete, fattar ni inte att det gäller att lyssna med båda öronen också och inte bara med ett halvt igenvaxat!

Och kom inte med den uttjatade visan om att vi snackar något slags "tjejspråk". Något sådant finns inte, det är bara att inse! Personligen tror jag att det uppfanns av en man som inte klarade av enkel kommunikation mellan två parter. Så för att inte hans uppsvällda ego skulle bli lite kantstött för att han helt enkelt inte förstod på grund av att han inte LYSSNADE så kom han på idén med "tjejspråket". Vilken bra uppfinning tänkte han. "Nu är det bara för mig och mina manliga likar att sätta armarna i kors och försvara våra korkade små hjärnor med hjälp av "tjejspråket" när vi inte förstått något som är hur jävla uppenbart som helst för resten av befolkningen".

"Fan, det ligger saker överallt och det är hur jävla skitigt som helst här!" Översättning: "Kan du lyfta ditt feta arsle ur soffan, plocka upp grejerna och erbjuda hjälp med dammsugningen?"

P.S Är det så svårt att förstå?

Jag tänker mycket. Kanske inte på de allra bästa sakerna här i världen alltid, men jag tänker i alla fall. Jag har en åsikt. Den kan bli medhållen eller kritiserad men den finns i alla falll där. Ibland har jag tänkt att det skulle vara oerhört skönt om man slapp tänka någon gång. Bara lägga sitt liv totalt i någon annans händer. Slippa att ha ett val. För det har vi alltid, vare sig vi vill det eller ej. Det enda vi inte kan välja själva det är ju att vi dör. För det gör vi alla så småningom (snart kommer det väl dock någon galen knäppskalle som uppfinner en bromsmedicin mot det naturliga åldrandet också, skulle inte förvåna mig!). 

Men just det att vi slapp välja och oavsett hur allting blev så var man nöjd med det. Jag undrar om det skulle gå? Förmodligen inte. För som det är i den här världen så skulle säkert någon jävel (som då hade fått förmågan att fatta egna beslut av någon konstig anledning) komma på tanken att utnyttja alla andra ont anade människor. Fast å anda sidan skulle de ju inte veta om det. Hmm... tror jag stoppar där, det blir lite för mycket känner jag.

Min poäng är i alla fall att man ska försöka vara nöjd med det lilla man har. En sådan sak som att tänka. Det ska vi nog vara glada för att vi kan. För personligen skulle jag tycka det var fruktansvärt tråkigt om det var någon som bestämde konstant över mig hela tiden. Fast vissa vill ju leva så frivilligt i och för sig, så jag ska väl inte säga för mycket angående den punkten. Som sagt så skulle jag tycka det var skönt någon gång då och då att slippa tänka och att ha olika val att stå inför, men för alltid? Nej tack!

Adjö! Kom just att tänka på en sak... 

Vad är det egentligen som händer i en när man mår som allra sämst? Vad är det som gör att man kan känna sig så psykiskt deprimerad att man bara vill släppa allt? Bara totalignorera omvärlden och fly undan. Fly till en bättre värld och glömma den pestiga verkligeheten. Det hade varit så oerhört skönt om man tilläts göra det lite då och då.

Men hej! Det går ju inte fattar du väl! Vi lever ju i ett civiliserat samhälle med demokrati, socialbidrag och pappaledighet. Lilla vännen, du ska inte gå runt och tänka sådana tankar, det är inte bra för dig. Du måste lära dig känna av din omgivning, var snäll och glad mot alla människor du träffar, älska alla och le vänligt mot barn så de känner sig accepterade och välkomna. Javisst, då säger vi så. Kasta hit en jävla änglagloria som jag kan sätta på huvudet och låt mig förvandlas till en samhälls- och människoanpassad kamelont så ska du nog se att det ordnar sig.

Fan säger jag! Varför är det inte acceptabelt ett känna sig riktigt nere ibland? Öppnar man sitt hjärta för någon och säger som det verkligen är så är det som om den här personen på något sätt inte riktigt lyssnar. "Det går över, du känner dig säkert bättre snart, tiden läker alla sår. Bla, bla, bla..." Visst, säkert! I sådana stunder önskar jag att jag kunde ösa över den smärta och sorg som bosatt sig inuti mig på den personen. Låta honom eller henne få känna, om bara i några sekunder, den kniv som gång på gång penetrerar mitt redan skadade psyke. 

Manodepp, javisst! 

Hur blir man älskad av någon egentligen? På riktigt? Sitter just nu i den lagom nedsuttna soffan och funderar över livet. Tittar ut genom fönstret, det är faktiskt sol. En fågel till synes utan några bekymmer i världen flyger förbi. Undrar vad den tänkte på precis nu? Det vet jag inte och lär heller aldrig få reda på det, men något som jag med säkerhet vet är att jag tänker på en massa, hela tiden. Jag tänker ibland så mycket så att det känns som om det bästa vore om huvudet trillade av eller något så att man slapp allting. 

Just nu känner jag mig bara så himla otillräcklig. Jag vill kunna orka med allt. Jag vill kunna glädja människor och veta att de innerst inne verkligen tycker om mig. Jag vill kunna göra saker som jag vet uppskattades. Men mest av allt skulle jag nog vilja bli älskad, på riktigt. Det är inte så att jag inte har försökt bli det men gudarna ska veta att det är sannerligen inte så lätt!

När jag försöker så är det som om Du inte märker det. Jag blir osynlig i skuggan av Dig. Jag kämpar och sliter men Du försvårar allt. Inombords känns det ibland som om Du verkligen trampar på mig. Spottar på mig som om jag vore någon jävla spottkopp avsedd för just Dig. Förnedrad. Du gör mig så olycklig men ändå... älskar jag Dig. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Hopplösheten bara väller över mig som en seg, kletig massa som vägrar försvinna. Kan man älska någon som man hatar? 

Ja, det kan man...