Det är konstigt hur mycket man kan pressa sin kropp och sitt psyke till egentligen. Sitter just nu i soffan, det är härligt varmt och jag känner mig lugn och avslappnad. När jag tittar på klockan börjar dock ångesten komma krypandes. Om en halvtimma ska jag träffa några polare och springa en runda. Jag vet att jag behöver komma ut  och röra på mig och jag vet att jag mår toppen av det men ändå är det den där psykiska lilla spärren man först måste ta sig förbi.

Jag kan ju inte direkt påstå att jag just nu jublar inför tanken på att gå ut. Det är kallt, mörkt och det blåser utav bara hel**te! 8 km har man framför sig till på köpet. Jag har dock kommit på en liten idé att ta sig förbi den lilla spärren som jag nämnde. Det är inte så svårt bara man ser till att ha något att se fram emot sen. En belöning. Själv hade jag tänkt att belöna mig med godis och "Mord i sinnet" (go Tony Hill!).

På med löparskorna...