Vad är det egentligen som händer i en när man mår som allra sämst? Vad är det som gör att man kan känna sig så psykiskt deprimerad att man bara vill släppa allt? Bara totalignorera omvärlden och fly undan. Fly till en bättre värld och glömma den pestiga verkligeheten. Det hade varit så oerhört skönt om man tilläts göra det lite då och då.

Men hej! Det går ju inte fattar du väl! Vi lever ju i ett civiliserat samhälle med demokrati, socialbidrag och pappaledighet. Lilla vännen, du ska inte gå runt och tänka sådana tankar, det är inte bra för dig. Du måste lära dig känna av din omgivning, var snäll och glad mot alla människor du träffar, älska alla och le vänligt mot barn så de känner sig accepterade och välkomna. Javisst, då säger vi så. Kasta hit en jävla änglagloria som jag kan sätta på huvudet och låt mig förvandlas till en samhälls- och människoanpassad kamelont så ska du nog se att det ordnar sig.

Fan säger jag! Varför är det inte acceptabelt ett känna sig riktigt nere ibland? Öppnar man sitt hjärta för någon och säger som det verkligen är så är det som om den här personen på något sätt inte riktigt lyssnar. "Det går över, du känner dig säkert bättre snart, tiden läker alla sår. Bla, bla, bla..." Visst, säkert! I sådana stunder önskar jag att jag kunde ösa över den smärta och sorg som bosatt sig inuti mig på den personen. Låta honom eller henne få känna, om bara i några sekunder, den kniv som gång på gång penetrerar mitt redan skadade psyke. 

Manodepp, javisst! 

Hur blir man älskad av någon egentligen? På riktigt? Sitter just nu i den lagom nedsuttna soffan och funderar över livet. Tittar ut genom fönstret, det är faktiskt sol. En fågel till synes utan några bekymmer i världen flyger förbi. Undrar vad den tänkte på precis nu? Det vet jag inte och lär heller aldrig få reda på det, men något som jag med säkerhet vet är att jag tänker på en massa, hela tiden. Jag tänker ibland så mycket så att det känns som om det bästa vore om huvudet trillade av eller något så att man slapp allting. 

Just nu känner jag mig bara så himla otillräcklig. Jag vill kunna orka med allt. Jag vill kunna glädja människor och veta att de innerst inne verkligen tycker om mig. Jag vill kunna göra saker som jag vet uppskattades. Men mest av allt skulle jag nog vilja bli älskad, på riktigt. Det är inte så att jag inte har försökt bli det men gudarna ska veta att det är sannerligen inte så lätt!

När jag försöker så är det som om Du inte märker det. Jag blir osynlig i skuggan av Dig. Jag kämpar och sliter men Du försvårar allt. Inombords känns det ibland som om Du verkligen trampar på mig. Spottar på mig som om jag vore någon jävla spottkopp avsedd för just Dig. Förnedrad. Du gör mig så olycklig men ändå... älskar jag Dig. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Hopplösheten bara väller över mig som en seg, kletig massa som vägrar försvinna. Kan man älska någon som man hatar? 

Ja, det kan man...