Igår satte jag mig på cykeln och började trampa iväg till skolan som jag brukar göra. Det var inget särskilt med den här dagen, den var precis som alla andra. Lite småtrist väder och som vanligt svettades jag på grund av för mycket kläder (jag har fortfarande inte insett att det är högst onormalt med vargavintrar här i Göteborg).

    Plötsligt händer det... Jag står och väntar på grönt ljus vid ett övergångsställe. Bredvid mig har jag en tant (drygt 60 bast ungefär). Hon håller en blårutig dramatenväska krampaktigt i höger hand och jag hör henne småmuttra för sig själv. Sen avbryts plötsligt mitt tänkande på kommande föreläsning av att tanten, utan att bry sig, bara kliver rätt ut i gatan. Trots den röda gubben! Bilarna som står och väntar på grönt ljus får ju det naturligtvis och den första taxibilen i kön tutade så mycket och högt så att jag trodde tanten skulle få en hjärtattck och dö på fläcken. Huh!

Med den här lilla berättelsen ville jag bara slå ett slag för rödljusen. Även fast man ofta blir lite smått irriterad på dem så finns de där för ett skäl; att rädda liv. Och till er som känner att ni bara måste spara de där tre sekunderna genom att springa över medan det fortfarande är rött borde ta er en tankeställare. Nästa gång kan det ju faktiskt vara någon av er som ligger där med ett brutet ben på grund av att någon kört på er. Inte så kul kanske...