Ibland känns allt så fruktansvärt hopplöst. Tidigare i mitt liv hade jag ett självförtroende som ibland översteg mitt sunda förnuft med råge. Befann jag mig i en jobbig situation så kurade jag bara ihop mig till en boll och hade alla taggarna utåt. Nåde den som kom för nära! Nu är det som om allt det självförtroende jag en gång ägde har försvunnit. Typ krupit iväg i underjorden någonstans.

Likheten med tidigare liv är att jag fortfarande kurar ihop mig till en boll när det blir för mycket. Skillnaden är bara den att alla taggarna på bollen har vänts inåt istället, mot mig själv.

    Just nu befinner jag mig i en sådan period i mitt liv där allt som kräver lite närvaro av mig är jobbigt. Det spelar liksom ingen roll vad det är för något. Och varje gång detta händer så är det ta mig fan samma visa hela tiden. Först kommer lite tankar och de byggs sedan succesivt upp tills jag inte vet vart jag ska ta vägen. Då kommer tårarna... Jag vet inte hur många gånger eller hur mycket jag har lipat de senaste dagarna. Försvarstaggarna hugger ständigt i mig. Vad ska jag göra för att det ska kännas bra igen?