Har så förbannat tråkigt så jag vet typ inte vart jag ska ta vägen. Fan att jag inte har någon hobby (förutom att springa då men det kan väl knappast räknas som en hobby?). Hmm... Usch, klättrar på väggarna snart. Får väl surfa lite och lära mig massa onödigt vetande. På tal om ingenting, fick reda på igår att Globen inte heter Globen utan Ericsson globe. De har väl tydligt köpt upp den. Hur töntig får man lov att bli?! Ingen jävel kommer väl gå runt och säga Ericsson globe?

På tal om hobbies. Det singlade precis ned en katalog från brevinkastet om hemtextil. Ska jag ta det som ett tecken från ovan eller? Har bläddrat lite i den och kommit fram till att det inte verkar vara någon slags Evelina-syssla direkt. Typ sticka en bakelse? Fan va meningslöst. Då köper jag hellre en och äter upp. Inget krångel och mycket godare.

God kväll!

Nu var det ett tag sedan jag fick för mig att skriva. Har dock inte hänt något avsevärt intressant. Blev väldigt glad igår när jag kom hem och fann en ros i en liten Bobsaft-flaska med vatten i utanför min dörr. Leende kollade jag på avsändarlappen. Måste ju erkänna att modet sjönk en aning när det inte var från min hemlige beundrare (vaddå?! Fan, man kan väl alltid hoppas eller?) utan från min hyresvärd. Antagligen försökte det väl dämpa aggressiviteten hos folk efter den senaste hyreshöjningen men ändå. De lyckades med mig i alla fall. Tänk att en sådan liten sak kan förändra så mycket. Har nu en helt ny syn på min hyresvärd. Fan, en mer lättlurad och manipulerbar männsika får man leta länge efter!

I alla fall så kollade jag mig ju naturligtvis om i fall grannen hade fått någon ros. Det hade han, vilket resulterade i att jag inte kände mig så där himla speciell längre. Skillnaden var dock att med min ros hade faktiskt någon ansträngt sig med att ställa i Bobsaft-flaskan med vatten så den inte skulle vissna. Min grannes ros satt slokande kvar i brevinkastet. Hmm... Jag undrar vem det kan vara... Funderar på om det är granntanten som jag snackade med en stund häromdagen. Jag höll fullkomligt på att skita ner mig av rädsla när jag hade varit ute och sprungit en dag. Jag hade I-poden på och försökte öppna min dörr men nycklarna trasslade. Då kom hon ner för trappan och jag blev asskraj och hoppade till för jag var liksom i min egna lilla värld där med musiken på. Ja, och efter det så stod vi som sagt och snackade ett tag. Det kanske är hon som räddade min ros från döden. Det var snällt tycker jag. Jag älskar rosor...

Idag ska jag plugga. Usch, jag hittar alltid på allt möjligt annat som jag "bara måste göra" innan. Just för att slippa eländet. Nä, nu ska jag ta tag i det.

Kram kram

God kväll! Idag har jag varit i plugget och hämtat ut min tenta samt försökt hitta ett lånbart exemplar av "Värt att veta om vätskebalans". Det senare var lite krångligare. Jag lånade ett exemplar som inte var det nyaste utan ett lite äldre. Jag kollade upp skillnaderna vilket resulterade i att det inte fanns några. Då ställer jag mig frågan varför i helvete man väljer att producera en bok med exakt samma innehåll som tidigare? Det var ju ta mig tusan till och med samma framsida! Varför? Jo, för att lura oss stackars fattiga studenter att köpa. Vilka snikna jävlar!

Nåväl... Jag överlever nog. För övrigt har jag varit ute och sprungit, lagat mat och pluggat lite. Nu är jag inte trött. Hmm... Tralalala. Vad ska man hitta på. Har sovmorgon imorgon innan jag drar till ett studiebesök på praktiken. Ska först till psykakuten och sedan till en psykosavdelning på Sahlgrenska. Ska bli intressant.

Kram

Ursäkta för mina aningen depressiva inlägg som tyvärr har florerat lite väl mycket här på min blogg det senaste. Eftersom jag alltid skriver från hjärtat så kan jag dock inte hjälpa detta.

Idag hade vi föreläsning om organdonation och organtransplantation. Ett mycket intressant ämne faktiskt och det var längesedan som en föreläsning har varit så här bra och man verkligen känt att den var givande. Då slog det mig plötsligt hur enormt jävla korkad och fjantig jag egentligen är. Här sitter jag på min skrivbordsstol, i min egen lägenhet. Jag har alla fysiska lemmar i behåll, jag går en bra utbildning och jag bor i ett land utan krig. Jag får klä mig hur jag vill och jag får tro på vad jag vill. Istället för att ta tillvara på detta så klagar jag bara hela tiden. Usch! Och så ser man de stackars föräldrarna som verkligen lider över att deras lilla två-åriga dotter varit tvungen att transplantera levern två gånger (levern är förresten det absolut svåraste organ att transplantera på grund av alla blodkärl. Hjärtat är typ det lättaste. Kanske borde transplantera mitt..?). Nä, jag borde skämmas egentligen.

Nu ska jag steka lite pannkakor. Gott!

Kram

Ibland känns allt så fruktansvärt hopplöst. Tidigare i mitt liv hade jag ett självförtroende som ibland översteg mitt sunda förnuft med råge. Befann jag mig i en jobbig situation så kurade jag bara ihop mig till en boll och hade alla taggarna utåt. Nåde den som kom för nära! Nu är det som om allt det självförtroende jag en gång ägde har försvunnit. Typ krupit iväg i underjorden någonstans.

Likheten med tidigare liv är att jag fortfarande kurar ihop mig till en boll när det blir för mycket. Skillnaden är bara den att alla taggarna på bollen har vänts inåt istället, mot mig själv.

    Just nu befinner jag mig i en sådan period i mitt liv där allt som kräver lite närvaro av mig är jobbigt. Det spelar liksom ingen roll vad det är för något. Och varje gång detta händer så är det ta mig fan samma visa hela tiden. Först kommer lite tankar och de byggs sedan succesivt upp tills jag inte vet vart jag ska ta vägen. Då kommer tårarna... Jag vet inte hur många gånger eller hur mycket jag har lipat de senaste dagarna. Försvarstaggarna hugger ständigt i mig. Vad ska jag göra för att det ska kännas bra igen?

Lilla flicka...

Varför känner du som du gör,

förtvivlan, längtan, hopp.

Hjärtat trasas sönder,

blöder.

Hjärnan skriker,

tänk realistiskt.

Hjärtat lyssnar inte.

Varför?

Dumma, dumma, lilla flicka...