Är hos J. Han diskar, gulligt...

Jag känner mig så tom. Som om någon skulle ha tömt mig på allt mitt egentliga innehåll. Det är det som kallas själen va? Varför? Jag vet svaret men vill eller vågar inte rättare sagt, erkänna det för mig själv.

Min mamma har alltid sagt att jag måste inse att livet inte alltid är en dans på rosor. Nä, men va fan! Någon gång hade det ju inte skadat! Nu för tiden är det som om man gör allt som i trans. Man går upp på morgonen, äter frukost, går till skolan, verkar vara intresserad så folk inte ska undra vad det är med en, går hem, gör något och går och lägger sig igen. Är det meningen med livet?

Då kan det lika gärna kvitta tycker jag... Fast egentligen, jag hade kunnat stå ut med vad som helst men inte den här tomheten. Den tär något så fruktansvärt. Jag vill kunna älska att leva! Hur svårt kan det vara? Totalt omöjligt, looser...