Idag gjorde jag det! Jag gjorde ta mig tusan DET! Jag sprang milen, tjohoo! Jag hade verkligen ställt in mig på att jag skulle göra det och gjorde det också. Jag backade inte ur. Kom inte med någon tam undanflykt för att dämpa mitt dåliga samvete.

     Nu känns det verkligen kanon men det var ju inte direkt jättetrevligt väder att springa i. Eftersom lagen om alltings jävlighet är min ständiga följeslagare så får du ju inte få för dig att det var uppehåll när jag sprang. Nej, nej, det bokstavligt forsade ner! Det var uppehåll i 2 km sen började det... Och varade i typ 4 km! Jag var blöt ända in till trosorna.

Nåväl, det är avklarat och jag dog inte. Kan inte förstå var jag har fått min enorma envishet ifrån. Det måste vara något arvsanlag som typ gångrats med tusen eller något från mina föräldrar. Jag menar, varför fortsätter man springa en hel mil när det börjar ösregna efter två? Hmm... Tål att tänkas på.

Har ätit hemmagjord pizza = gott!

Orkar inte plugga = slö...

Tjaoo!