Idag gjorde jag det! Jag gjorde ta mig tusan DET! Jag sprang milen, tjohoo! Jag hade verkligen ställt in mig på att jag skulle göra det och gjorde det också. Jag backade inte ur. Kom inte med någon tam undanflykt för att dämpa mitt dåliga samvete.

     Nu känns det verkligen kanon men det var ju inte direkt jättetrevligt väder att springa i. Eftersom lagen om alltings jävlighet är min ständiga följeslagare så får du ju inte få för dig att det var uppehåll när jag sprang. Nej, nej, det bokstavligt forsade ner! Det var uppehåll i 2 km sen började det... Och varade i typ 4 km! Jag var blöt ända in till trosorna.

Nåväl, det är avklarat och jag dog inte. Kan inte förstå var jag har fått min enorma envishet ifrån. Det måste vara något arvsanlag som typ gångrats med tusen eller något från mina föräldrar. Jag menar, varför fortsätter man springa en hel mil när det börjar ösregna efter två? Hmm... Tål att tänkas på.

Har ätit hemmagjord pizza = gott!

Orkar inte plugga = slö...

Tjaoo!

Sitter i skolan (igen). Har faktiskt inget intelligent att meddela. Fick just reda på att jag utfört mitt etik-genus-och-sociokultur-arbete på ett "strålande sätt" (godkänd med andra ord!).

Såg på en fransk film igår som hette "The snake". Lite missvisande eftersom man kallt räknar med att den ska vara på engelska om den heter så. Skulle vara bättre om den hette ormen, fast på franska. Fast å andra sidan tror jag inte det hade varit så många som hyrt den då. Det är ju så tyvärr... betyg = sevärd men inte mer.

Måste gå till nästa föreläsning nu. Lungemboli och djup ventrombos står på schemat!

Sitter i skolan. Har haft föreläsning om kranskärlssjukdomar med en underbar föreläsare. Käkat lite mindre god lunch och strax börjar nästa föreläsning om hypertoni. Dagens stora fråga... Ska jag baka kanelbullar? Får se om jag hinner. Måste tvätta och handla idag med.

Puss puss

Usch! Jag har verkligen ingen som helst lust att gå till jobbet. Börjar om 35 minuter och jobbar till 22, blä! Igår såg jag på en vrickad action med J som handlade om att två personer (Clive Owen och Monica Belucci) räddade ett barn från att bli benmärgsdonator till en uppblåst och egoistisk senator. Så där bra. Har sett bättre, och sämre för den delen med!

Nä, måste dra nu. Kram!

P.S Min bil är ren och fin och Cujo är söt, *smack* D.S

Idag fyller jag 21. Tänk vad tiden går *nostalgisk*... Nåväl, idag har väl varit en alldeles vanlig dag. Jag vaknade upp, ensam. Åt frukost bestående av tråkig havregrynsgröt som vanligt (ingen tårta här inte!), ensam. Cyklade till skolan, ensam. Hade föreläsning, med klassen (tack alla som grattat mig idag förresten!). Åt lunch, med Maria och Emma. Satt kvar en stund och pluggade, ensam. Cyklade hem igen, ensam. Usch! Ensamheten är ett faktum. Fan, jag måste skärpa mig! Måste klara av detta *andas djupt*. Så jävla svårt kan det väl inte vara?

I ett antal bloggar har jag säkerligen skrivit att jag känt mig manodeppressiv. Ursäkta mig! Det ska vara att jag lidit av Bipolärt affektivt syndrom. Anledningen till att man börjat använda detta namn istället är därför att det nämligen finns två typer av manodeppressivitet och att man vill särskilja dessa. Bipolärt affektiv syndrom typ 1 innebär att man svänger mellan att vara deprimerad och att vara i ett tillstånd av total mani. Bipolärt affektivt syndrom typ 2 innebär att man skiftar mellan att vara deprimerad och att vara i ett tillsånd av hypomani (d.v.s en lite mildare form av mani där man faktiskt inser att man är manisk). Så, nu var det utrett (för alla som var sååååå intresserade!).

Jag vill återigen tacka alla som grattat mig, det uppskattas!

Kramar

Vilket underbart väder! Det började ju lite halvkasst med snö (inte för att jag har jättemycket emot snö men nu tycker jag faktiskt det är lite sent för det) och sen sken det upp. Jag tycker det är så kul med hur vädret påverkar oss. Som idag til exempel. Strålande solksken när jag cyklade hem efter föreläsningen och jag kunde verkligen se hur folk njöt. Det var personer som satt och läste tidningen på parkbänkar, några satt och pratade och åt en glass och ytterligare några satt bara och lapade så mycket av de svaga strålarna som det kunde komma åt. Härligt!

Förutom att värma oss är solen en otrolig källa till glädje. Jag kom ihåg när jag var barn och hade tio veckors sommarlov. Jag var ju ute jämt! Badade, lekte i skogen, klättrade i träd, ja till och med barbiedockorna tog sig en charterresa ut i det fina vädret. Faktum är att jag bara har minne av att det var sol hela tiden. Inte sådana här regniga och tråkiga somrar som det är nu för tiden. Minsann, det var allt en härlig tid. Nu är det bara jobb och skola som gäller. På tal om skola så måste jag ta och slå upp kursböckerna nu (så jag känner mig lite ambitiös i alla fall).

Sol i sinne, brun inne (eller hur var det nu igen??)

 Kramar

Är hos J. Han diskar, gulligt...

Jag känner mig så tom. Som om någon skulle ha tömt mig på allt mitt egentliga innehåll. Det är det som kallas själen va? Varför? Jag vet svaret men vill eller vågar inte rättare sagt, erkänna det för mig själv.

Min mamma har alltid sagt att jag måste inse att livet inte alltid är en dans på rosor. Nä, men va fan! Någon gång hade det ju inte skadat! Nu för tiden är det som om man gör allt som i trans. Man går upp på morgonen, äter frukost, går till skolan, verkar vara intresserad så folk inte ska undra vad det är med en, går hem, gör något och går och lägger sig igen. Är det meningen med livet?

Då kan det lika gärna kvitta tycker jag... Fast egentligen, jag hade kunnat stå ut med vad som helst men inte den här tomheten. Den tär något så fruktansvärt. Jag vill kunna älska att leva! Hur svårt kan det vara? Totalt omöjligt, looser...