Jag undrar ibland vad det är som får oss människor att hålla uppe motivationen i livet. För det är väl inte bara jag som insett att livet ibland är fruktansvärt tråkigt och intetsägande, eller? Vad är det som får oss att gå vidare i de gråa spår som leder oss framåt i livet?

    Personligen tror jag att det är hoppet och det faktum att vi, trots att vi stundtals befinner oss i situationer kantade av världens alla jävligheter, har något att se fram emot. Vi ger oss själva små belöningar. Detta tror jag är något som behövs för människans överlevnad. Hade vi inte haft hoppet så hade vi nog med all sannolikhet gått under. Vi hade drabbats av bipolärt affektiv syndrom (manodepressivitet) hela bunten. Självmordsstatistiken hade skjutit i höjden och de få själar som mot alla odds klarat sig från att fastna i det djupa depressionsträsket (antagligen känslokalla arbetsnarkomaner utan samvete) hade haft fullt upp med att leta gravplatser åt de stackare som inte gjort det.

Varför tar jag upp detta kan man ju undra? Jo, för idag har jag haft en så fruktansvärt tråkig dag så det finns inte. Pluggat hela dagen. Det jag såg fram emot var min underbart goda blåbärsglass som jag lovade mig själv att få ta på kvällen. Det var gott! Säkert ännu godare än den hade varit om jag inte gjort mig förtjänt av den...

Kramar