Där är den igen. Ångestklumpen... Den täpper till och gör det svårt att andas. Det spelar ingen roll hur man än gör för att bli kvitt den. Den sitter orubbligt fast. Jag vet vad som orsakar den men kan inte göra något åt det. Det är som om jag ser mig själv uppifrån, som i en dröm. Jag ser allt hända och jag vet hur jag ska ta mig ur men har inte kraft att hjälpa mig själv. Att se sig själv på det sättet och att faktiskt vara medveten om hur jävla sjukt dåligt man mår är fruktansvärt jobbigt.

Tankarna surrar... Vad ska jag göra? Orkar inte mer. Varför fattar du inte att jag mår dåligt? Helvete... Kan du inte bara försvinna?! Ångestklumpen hånflinar rått åt mig. "Lilla rara flicka, du får skylla dig själv att du är ett sådant lätt offer". Offer... Förr i tiden skulle jag aldrig komma på tanken att se mig som ett offer. Jag skulle definitivt inte tillåta mig själv att bli ett. Men nu... Allt känns så meningslöst. Varför ens anstränga sig? Vad leder det till? Varför i helvete ska man hålla på och pressa sig själv till det omöjliga? Ett bra jobb, villa, barn, hund och den där förbannade rentvättade Volvon på den grusade uppfarten. Jag spyr! Vill inte...

Vad hände med mina tappra försök att slita mig loss? Haha! Skrattretande... Försökte du ens? Äsch, gå och lägg dig och dra något unket över dig. Ingen jävel kommer bry sig ändå, eller?

Ständigt denna maktkamp. Hjärtats romantiska illusion vs hjärnans übertråkiga realism. Vem kommer vinna? Jag vet faktiskt inte. Fram till den dagen då finalen ägt rum och en vinnare slutligen har korats, ja då har jag förmodligen både grått hår, rynkig hud och rollator i farstun. Men helvete alltså, jag längtar till den dagen så oerhört mycket. När ska du komma?