Varför uppskattar man aldrig det man har? Hade min tröga hjärna fattat detta för ett antal år sedan så kanske mitt liv inte hade varit vad det är idag. Jag kanske hade varit glad. Kanske kunde jag skrattat mig igenom de åren i mitt liv som av äldre påstås vara dem man ska ta till vara på och njuta av. Kanske kunde jag varit lycklig...

Sitter just nu på bondvischan hos mina föräldrar. Ska ha praktik i S hela den här veckan så stannar tills på onsdag. Jag älskar mina föräldrar, absolut inget snack om saken. Konstigt nog längtar jag redan hem...

Snälla, varför ser du mig inte? "Memories, all alone with my memories"... Du är inte ensam om minnena. Förutom att ständigt riva upp alla gamla sår som jag förtvivlat försöker lappa ihop så skapar de hela tiden nya. Djupare, mer svårläkta. Hur ska jag orka? Kan du tala om det för mig?