När jag sitter på spårvagnen hem från praktiken tänker jag mycket (nähä! Vad förvånande!). Jag har också världens bästa chans att smyginspektera människor, vilket för övrigt är skitkul. Idag till exempel. Vid Vasaplatsen kom det på värsta braten i miniatyrform. Kan lova att killen inte var en dag över tolv. Bakåtslickat blont hår till axlarna, en svart ullrock (såå ful!) och en Lacoste-datorväska i svart skinn. Huh! Stackars gosse... Det enda som egentligen gjorde så att man såg att han var liten var att han hade en rosa klubba i munnen, vilket jag är övertygad att en vuxen brat skulle skippat.

Nåväl, nu är jag äntligen hemma igen och måste ta itu med ett antal saker. Måste käka något, vilket naturligtvis betyder att jag måste ställa mig och laga till något. Fan, önskar att jag hade en hushållerska eller något. En rar lite tant som  gärna ägnade sin tid åt att passa upp mig. Som städade, tvättade, handlade, vattnade blommorna (ja, det är faktiskt jävligt jobbigt, eller i alla fall är det något man skjuter på tills växkterna typ har dött) och lagade mat. Underbar tanke... Städa kanske jag kan hoppa... Äsch, får se vad det blir.

Höftproblematiken kvarstår, *suck*. Syrran vill att jag ska hjälpa henne att planera en överraskningsfest till på lördag för H som fyllde 23 igår. Det hade varit grymt mycket lättare om han hade bott lite mer centralt. Planera en fest på tolv mils avstånd kan vara rätt bökigt faktiskt.

Kram kram

Idag är jag glad. Min höft är fortfarande kass men jag kanske har fått ett extrajobb. Det som var värsta spontanskottet visade sig fungera. Jag snackar om ett jobb i en fiskbil. Nästa torsdag ska jag prova-på-jobba, tjohoo! Ska bli kanonkul.

Gud, varför är allt som man inte kan eller får göra så jävla lockande? Hade typ dött för att bara få gå en promenad. Det går tyvär inte. Idag har jag varit på praktiken. Inget speciellt som hände faktiskt.

Nä, nu ska jag fixa med annat. Vad fan nu det kan vara...

Tänker... Mina höfter suger typ miniba**e och det finns inte ett skit jag kan göra åt det. Så jävla frustrerande. Kan knappt gå nu. Mamma sa att jag skulle ta det lugnt hela veckan som kommer. Inte göra något fysiskt ansträngande och absolut inte springa. Det låter ju inte så svårt men jag kommer att klättra på väggarna. Jag kommer bli uttråkad och tankarna som ständigt flyger runt i huvudet på mig kommer vara som små monster. Det låter krasst men det ända som hjälper mot dem är fysisk ansträngning eller sex. Mitt nuvarande celibatliv kan jag väl stå ut med men att inte ens få springa, *suck*. Jag kommer vara fruktansvärt irriterad den kommande veckan. Bråka med mig kommer man inte vilja. Jag kommer vandra runt som en tickande bomb. Och det kommer räcka med en enda liten grej för att jag ska brisera. Ett upplösningstillstånd av min kaliber vill man inte vara närmare än en radie på en minst en mil, gärna två.

Kom precis hem förresten. Har sett "Män som hatar kvinnor" på bio. Fantastiskt bra film. Inte lika bra som boken men den var grymt bra gjord ändå. Jag tycker om när de tog med all brutalitet. Inga mesiga hämningar där inte. Att kunna känna sympati för äcklena som Stieg Larsson skildrar är omöjligt. Det är så man själv skulle vilja ha ihjäl dem där man sitter i biofåtöljen med popcornkartongen tryggt fastkilad mellan benen.

Kram

Ny månad... Nu kommer våren snart förhoppningsvis. Idag ska jag på bio, tjohoo! Morsan och farsan kommer strax, jag ska laga lite mat och sedan ska vi på kalas hos min morbror.

Kram