Hej hopp! Shit, ibland är det verkligen som att livet leker. Det lustiga är att allt kommer på en gång. För någon månad sedan mådde jag piss. Allt var verkligen ett helvete. Jag hade en omtenta, jag mådde psykiskt dåligt och jag hade superångest varje dag eftersom jag inte hade något jobb. Nu är det som om allting har vänt. Jag klarade tentan (fast det var på håret men ändå!), jag mår mycket bättre psykiskt (nu är det i och för sig den fysiska biten som är lite kass) och jobben bokstavligen kastar sig över mig. Det är nästan så jag blir lite stressad. Kom precis hem från en träff med enhetschefen på ett äldreboende och jag är nu timanställd där och börjar på söndag. Kommer gå bredvid söndag, måndag och tisdag och så kommer jag jobba själv nästa helg. Fan, alltså. Nu är jag på G igen! Tjohoo!

Ska jobba i fiskbilen för första gången idag också. Får väl ta och googla lite på fisk så jag i alla fall känner igen någon. Räkor vet jag ju hur de ser ut åtminstone. Räcker nog inte så långt i och för sig.

Ha det finfint!

Kram

Nu är jag glad. Kom precis in från första promenaden på länge där höfterna inte smärtat efteråt. Kanske är på bättringsvägen då? Det gör inte lika ont i halsen heller. Fan, snart är jag nog frisk som en nötkärna igen.

Var på praktiken till tolv sedan skulle min handledare vara ledig, vilket resulterade att jag också blev det. Passade på att handla lite billig mat på Netto i Ä innan jag drog hem. Om det är någon affär som jag saknar här i mitt område så är det just Netto. Köpte en fetstor ost för 39 kr kilot så nu har jag ett bra tag framöver. Ost är jag såld på.

Det var något som jag funderat över och som jag tänkte ta upp här på min blogg. Tyärr kommer jag inte ihåg vad det var så det får bli en annan gång. Håller på att baka bröd just nu. Ja, ibland får jag mina infall av husmorskaraktär. Inte ofta men det händer.

Kram

Som om problemet med mina höfter inte hade räckt har jag som det ser ut nu råkat stå i vägen för en fet jävla förkylning också. Det gör skitont i halsen och jag är hes som en kråka. Har åtminstone ingen feber. På praktiken idag såg jag den minsta bebis som jag sätt på länge. Endast två veckor gamma, som ett litet russin, naw! Till och med så mitt ishjärta smälte lite...

Tjaa, har faktiskt inte hänt så mycket anmärkningsvärt idag. Blir antagligen en tidig kväll för jag känner mig verkligen risig. Imorgon åker jag hem. Ska bli skönt. Jag är hungrig.

Kram

I hela mitt liv har jag haft en rädsla för att bli mamma. Varför? Egentligen har jag faktiskt inte något bra svar på detta. Jag har väl aldrig riktigt känt mig som den typen som plåstrar om skrapsår på knän och sedan blåser bort smärtan. Inte heller som någon som har tålamod att lyssna på när någon lär sig läsa, eller lär sig knyta skosnören, eller lär sig cykla och så vidare. Måste dock säga att jag tycker gravida kvinnor är något av det vackraste som finns. De behöver liksom inte se snygga ut men just graviditeten får dem att lysa på något mysko sätt. Så harmoniska och så lugna. De verkar så oerhört tillfreds med sig själva. Så vill jag också bli någon gång...

    Fast om jag tänker efter. Min största rädsla är nog faktiskt inte att skaffa barn. Det är nog allt runt omkring. Fan, vad jag absolut inte vill bli en Svensson! Bor som tidigare nämnt hos mina föräldrar för tillfället. De prenumererar tydligen på en speciell tidning för villaägare. Usch! Det kryper i huden på mig bara jag tänker på denna skittidning (helt min egen åsikt!). "Mitt bästa rum  i huset är köket" enligt P Wahlgren. Jo, jag tackar! Tro fasen det när man typ har femtioelva ungar som måste mättas ett antal gånger per dag. Då hinner man ju för helvete inte med och spendera tid i resterande rum! Nä, Svensson-liv á la Vivalla, nej tack!

Idag var min första praktikdag på BVC. Helt underbar. Klart ett ställe som jag kan tänka mig att jobba på i framtiden.

Höfterna är fortfarande kassa. Försökte mig på en promenad i eftermiddags men det sket ju sig totalt. Nu är jag hungrig.

Kram

Varför uppskattar man aldrig det man har? Hade min tröga hjärna fattat detta för ett antal år sedan så kanske mitt liv inte hade varit vad det är idag. Jag kanske hade varit glad. Kanske kunde jag skrattat mig igenom de åren i mitt liv som av äldre påstås vara dem man ska ta till vara på och njuta av. Kanske kunde jag varit lycklig...

Sitter just nu på bondvischan hos mina föräldrar. Ska ha praktik i S hela den här veckan så stannar tills på onsdag. Jag älskar mina föräldrar, absolut inget snack om saken. Konstigt nog längtar jag redan hem...

Snälla, varför ser du mig inte? "Memories, all alone with my memories"... Du är inte ensam om minnena. Förutom att ständigt riva upp alla gamla sår som jag förtvivlat försöker lappa ihop så skapar de hela tiden nya. Djupare, mer svårläkta. Hur ska jag orka? Kan du tala om det för mig?

Smärtstillande kan vara förbannat skönt alltså. Satt på akuten drygt en timma i eftermiddags för att få det på grund av höfterna. Så absolut värt det! Annars har jag en lagom tråkig fredagskväll. Blir en lugn helg.

Kram

Där är den igen. Ångestklumpen... Den täpper till och gör det svårt att andas. Det spelar ingen roll hur man än gör för att bli kvitt den. Den sitter orubbligt fast. Jag vet vad som orsakar den men kan inte göra något åt det. Det är som om jag ser mig själv uppifrån, som i en dröm. Jag ser allt hända och jag vet hur jag ska ta mig ur men har inte kraft att hjälpa mig själv. Att se sig själv på det sättet och att faktiskt vara medveten om hur jävla sjukt dåligt man mår är fruktansvärt jobbigt.

Tankarna surrar... Vad ska jag göra? Orkar inte mer. Varför fattar du inte att jag mår dåligt? Helvete... Kan du inte bara försvinna?! Ångestklumpen hånflinar rått åt mig. "Lilla rara flicka, du får skylla dig själv att du är ett sådant lätt offer". Offer... Förr i tiden skulle jag aldrig komma på tanken att se mig som ett offer. Jag skulle definitivt inte tillåta mig själv att bli ett. Men nu... Allt känns så meningslöst. Varför ens anstränga sig? Vad leder det till? Varför i helvete ska man hålla på och pressa sig själv till det omöjliga? Ett bra jobb, villa, barn, hund och den där förbannade rentvättade Volvon på den grusade uppfarten. Jag spyr! Vill inte...

Vad hände med mina tappra försök att slita mig loss? Haha! Skrattretande... Försökte du ens? Äsch, gå och lägg dig och dra något unket över dig. Ingen jävel kommer bry sig ändå, eller?

Ständigt denna maktkamp. Hjärtats romantiska illusion vs hjärnans übertråkiga realism. Vem kommer vinna? Jag vet faktiskt inte. Fram till den dagen då finalen ägt rum och en vinnare slutligen har korats, ja då har jag förmodligen både grått hår, rynkig hud och rollator i farstun. Men helvete alltså, jag längtar till den dagen så oerhört mycket. När ska du komma?

Trött så in i helvete... Tyvärr är det bara onsdag, det vill säga en lagom tråkig mellandag i veckan. Vad händer i mitt liv just nu då? Inget särskilt. Sysselsätter mig med något så upphetsande som att tvätta. Måste plugga... Naturligtvis gör jag allt jag kan för att skjuta upp det.

I dag har jag varit så obegripligt seg i huvudet alltså. Fördelen med detta: orkar inte tänka. Nackdelen: kan inte tänka hur jag en försöker. Tog fan en timma för mig att lösa dagens Metro-soduko, vilket i vanliga fall brukar ta fem minuter. På vagnen hem somnade jag. Usch! Lika hemskt varje gång. Tankar som "har jag dregglat ner mig nu?" dyker ständigt upp när jag lite sömndrucket vaknar till när jag börjar närma mig avstigning. Lite diskret tittar jag ned på jackkragen och konstaterar nöjt att så inte är fallet. Idag avbröts dock min sömn abrupt vid Centralstationen. Bredvid mig dunkar sig nämligen typ världens fetaste människa ned sig. Huh! Missförstå mig för guds skull inte nu. Har ABSOLUT inget emot överviktiga personer men det här var fan ett mänskligt berg! Desperat satt jag kippandes efter luft, tätt tryckt mot rutan. Kände mig typ som en svettig ostskiva tryckt mellan två gamla brödbitar.

Nä, plugget kallar...

Kram