Såå, då var det tredje advent. Inte för att det skulle göra någon skillnad. Här sitter jag som vanligt. Lika förbannat patetisk och hopplöst ensam som jag brukar vara. Mitt huvud känns som en stor broccoli...

Funderar på om jag ska dränka mina sorger genom att åka intill stan och försöka hitta någon julklapp. Eller så kanske jag ska vänta tills dagen innan julafton. Medvetet skapa en så stor stress som möjligt. Vem vet, jag kanske kolar av vippen på köpet. Måste ha en kalender för 2009 också. Ett nytt liv med andra ord.

Adjö...

Så nära men ändå så långt bort...

Ett hopp som tappert klänger sig fast

hårt, vill inte släppa taget.

Mörkret sveper långsamt in

fångar allt i dess närhet.

Jag vill inte!

Varför?

Mörkret lyssnar inte

allt blir tyst.

Kvar blir ett svart hål.

Ett hål där hoppet kämpar.

Hoppet ber förtvivlat om hjälp

men det finns inte längre någon hjälp att få.

Hoppet dör...